Att tugga sakta

Idag har jag tränat på att tugga. Jag har insett att jag bara skyfflar in maten, pressar upp den mot gommen, trycker sönder den lite och sväljer. Fort, fort.
Så nu på lunchen övade jag på att skära små munsbitar och tugga ordentligt. Jag tyckte först att det tog sån tid och jag svalde ungefär halva tuggan i ren vana och iver innan jag kom på att jag skulle tugga. Mot slutet av måltiden gick det riktigt bra. Det känns lite fånigt och jag tycker att jag mal och mal och mal med tänderna.
Jag känner mig lugnare dock.

För det är ju just det där med fort, fort som är lite av mitt problem. Jag satt och tänkte på det när jag tuggade. Hur jag fick läxa av KBT-tanten förra våren att göra allt så sakta som möjligt. Att vara medveten om alla rörelser, hur de känns, vad jag ser, hur det luktar, vad som låter och så vidare.
Då höll jag på att storkna för allt tog ju sån tiiiid och gick ju så saaaakta om man skulle göra på hennes sätt. Det hade jag inte tid med! (Smart tänkt, va?!)
Men nu jobbar jag faktiskt mer aktivt med att vara medveten här och nu. Att ta det lite lugnare. Att inte hela tiden ligga ett eller flera steg framför. Att inte redan leva i morgondagen fastän det är nu och idag som gäller.
Och jag blir lugnare. Skönare i kroppen.