Pinsamt

Den här veckan har jag lyckats med två pinsamma saker.
(Här räknar jag bort vardags-pinsamheter. De ingår ju med en jämn ström, så de är inget att ta upp här.)

I tisdags fick jag ett snedskär med klacken på skon och ramlade. På restaurang Murveln. Murveln är verkligen ett hak. Det känns lite lodigt att hänga där. Och det gör liksom hela vurpan än mer genant.
Som en annan alkiskärring rasar jag i backen, liksom.

Igår var det dags igen.
Här är det lite oklart exakt vad som föranledde pinsamheten. Om det var jag själv eller om det var otur.
Vi var på ett fik och när jag skulle sätta mig så ramlade glaskupan på lampan ner. Jag upplevde inte att jag kom emot den, men kanske gjorde jag det.
Hur som helst - lampskärmen/kupan var i glas. Jag såg (som i slowmotion) hur den landade på bordet, rullade ner i soffan och slutligen krossades i tusen (i alla fall 40) bitar. Under ljudligt krasande.
Alla tittar. Såklart. Jag vinkar lite Silvianskt.

Nu räcker det med pinigheter.
Det slog mig plötsligt vad jobbigt det var när man var tonåring. Då var ju det mesta som hände sjukt pinsamt hela tiden. Det är verkligen inte en uppbyggande och bra känsla runt pinigheter.